Förhållande för mig bygger på stunder.
Speciella stunder som innehåller kärlek, endast. Minnen som aldrig går att radera. Att gå till en strand mitt i natten, ta ett dopp, samla ihop ved och bygga en brasa och lägga sig för att tillsammans kolla på stjärnorna. Att gå en promenad hand i hand och öppna hela sina hjärtan endast för varandra. Att åka ut med en bil mitt i ingenstans och sitta där i en skog och bara prata tills solen går upp. Att göra någonting speciellt bara vi två, flömma bort alla problem och omvärlden och endast existera i just den lilla stunden.
Sådana stunder som när man tänker på dom så får man en stöt av kärlek från hjärtat och igenom kroppen. Det är såna jag vill ha, det är såna man ska se när man kollar på sin pojkvänn.
Men allt jag kan se nu är bråken, skriken, dendär känslan i hjärtat när allt bara faller samman för att han har gått emot mig, ljugit för mig och sårat mig. Alldeles för många gånger. Visst, vi hade stunder, men även dom var aldrig perfekta för att alltid var det något som var viktigare för honom än mig, alltid någonting som skulle sätta tvivel i mitt hjärta och förstöra det romantiska som vart.
Jag trodde att det skulle vara annorlunda med honom... jag såg i hans blick hur mycket han älskade mig och han behandlade mig bra, ville hitta på grejer med mig, lyssnade på mig- han var perfekt. Och när jag väl blev kär i honom så var allt som en jävla dröm... tills allt detdär gulliga försvann, hans respekt för mig försvann. Han slutade lyssna på mig, slutade bry sig om när jag blev ledsen eller mådde dåligt-vilket var sjukt ofta. Och jag hade vart så säker på att HAN aldrig skulle välja någonting framför mig, jag var så säker på att HAN älskade mig så mycket att jag skulle bli satt i förstahand. Men sedan kom allt framför mig. Jag var fan inte ens på hans top 10 lista av prioriteringar. Men han var på min... jag hade tänkt ut en plan, en framtid tillsammans med honom, och jag försökte verkligen få den planen att gå igenom. Men han och hans prioriteringar, som inte var jag, motarbetade mig, hela tiden. Jag vägrade se det och förlät gång på gång och tvingade mig själv att kolla åt det andra hållet.. jag vägrade se att den framtid jag verkligen hade försöka kriga mot bara skulle försvinna sådär.. utan att jag ens förstört det!
Jag förtjänar inte det... jag gjorde inget fel, det var han som inte inte älskade mig lika mycket som jag älskade honom.
.JPG)