Jag kanske får folk att tro att jag är lycklig men det är bara skådespel.
Hur kan jag vara lycklig när jag är helt ensam i denhär världen ?
Jag försöker hela tiden göra rätt och vara bra mot andra men det kommer alltid tillbaka som ett slag i ansiktet.
Idag gav jag en kille en sovplats men det slutade nästan med våldtäkt.
Killen jag älskar sviker mig varje dag. Idag skulle vi gått ut och ätit och kollat på bio men när jag ringde honom så svarade han bara "va? Nej ingenting från min sida iallafall Jalla hejdå", sen klickade han och stängde av telefonen. Jag har förlåtit honom så mycket att jag inte har någon gräns kvar.
Jag har offrat så mycket och jag vill inte tro att det var för inget. Kanske mina föräldrar har rätt. Kanske är jag hans källare där han kan komma, få vad han vill sen gå. Men jag vill inte tro att det finns människor som är så iskalla. Jag antar att det inte går att älska mig.
Jag har en kompis som jag visade in i mitt liv, visade för mina vänner och hon har ingen kontakt längre med folk jag inte introducerat henne för. Och vet ni vad? Hon lever mitt liv bättre än mig själv.
Det är därför jag ligger hemma och gråter så mina ögon ploppar ut medans hon sitter i en lägenhet och kickar och har det bra. Så bra att hon inte ens kan svara på telefonen. Jag fick inget tack ingenting. Det enda hon gör är att be mig om mer och mer.
Jag vill inte ha det såhär. Jag förstår att folk har det mycket värre men dethär är för mycket för mig. Jag vill bara bort. Långt bort.