Självmordsbenägen eller inte, jag vet den rätta vägen in till himlen.

Ni säger att mitt skratt låter fejk. Ni har rätt. Jag kan inte le, skratta och må bra. För jag mår inte bra. Och jag mår bara sämre. Jag sitter här hemma, säger att det är det jag vill. Men sanningen är att jag har inga vänner kvar. Jag har ingen att prata med. Mina tårar rinner varje kväll och mina läppar spricker. Men jag kan inte göra någonting åt det. Jag har ingen kontroll över mitt liv längre.

Jag har förlorat alla. Jag har en kvar och det är pga henne som jag förlorat alla andra. Men hon vet inte vad respekt är, kan inte förstå någonting och allt ska vara som hon vill. Jag vill inte ens prata med henne om mina problem längre eftersom att efter en halv mening så kommer det handla om hennes problem. Bara henne. 

 

Jag har så mycket kärlek i kroppen och så mycket att säga men jag har ingen att vända mig till. Jag vet vem jag vill ge det till men jag är inte tillräcklig för honom. Och jag förstår honom, jag är inte tillräckligt för mig själv ens. 

 

Jag är van att vara med många vänner och alltid ha fullt schema. men på bara en vecka så ändras allt. Nu sitter jag hemma och grinar, städat och kollat på film, ensam. Medans hon är ute och festar. Hon ringde och sa att hon kommer snart fast jag hörde "hans" röst i bakgrunden. Dom dricker och mår bra och jag är ensam. Dom kommer hit när dom måste, men aldrig säger dom "kom vi ska hitta på något".Känner mig utnytjad pch lämnad. 

Vill inte leva. Har verkligen ingen anledning att andas längre. Jag skulle kunna gå in i toaletten, svälja alla piller, och om jag inte somnar in då så kan jag ta fram en kökskniv. Emellan revbenen rakt in i hjärtat. Men denhär världen är inte den enda, och om jag inte klarar av denna värld så kommer jag ha det sämre i nästa. 

 

Men dethär är inte jag, jag vill ha tillbaka mig själv.