Okej, dags att skriva av sig då.
Allt känns så dystert just nu, inget känns bra eller rätt. Jag var i karnevalen i nyköping i helgen, hälsade på min far, gick runt med hajer, stötte på syrran, sov hos morsan och gick på krogen med min lillebror.
När jag och hajer precis hade kommit till stan efter att ha hälsat på min stupfulla far så ringde min farbror (Gudfar) och berättade att farmor dött. På mig hamnade ju då ansvaret att berätta det för min far senare. Så jag tog tag i det efter jag och hajer gått runt lite på stan. Pappa tog nyheten mycket bättre än väntat, jag satt hela kvällen med honom efter det och gick hem till mamma sent för att sova.
Jag och min farmor hade inte bra kontakt när jag var ung och hon bodde tillsammans med oss i huset i Aspa. Hon var en såndär grinig tant, klagade på mycket och speciellt mig. Dock så lärde hon mig att brodera där emellan dumma komentarer. Kommer ihåg fortfarande den gången hon kallade mig tjock, haha. Hon kom och hälsade på oss en gång när vi flyttat till Brandkärr och jag kommer ihåg att vi hamnade i ett bråk och jag typ "kastade" en stol på henne och stack. Sen kom ju demensen, farsan slutade höra av sig till henne efter hon en gång inte kunde komma ihåg vem han var, och vi hade aldrig pengar och tid att åka och besöka henne.
Men jag önskar nu att vi hade gjort det, och att jag hade skippat alla bråk och suttit mig ner och pratat med henne. När jag var liten så såg jag bara henne som en grinig kärring... men nu förstår jag att det inte var konstigt att hon var grinig. Hon hade uppfostrat min far och hans 4 syskon helt själv. Min farfar var alkoholist (vilket även ledde till hans död) och han fanns knappt i min familjens liv. När min pappa var runt 12-14-15(?) så fick farfar besöksförbud till barnen. Och man kan ju alltid undra om han kanske gjort illa farmor för att det skulle bli så drastiska åtgärder... hur som helst så var farmor tvungen att jobba röven av sig för att försörja barnen själv och uppfostra dom helt själv. Och hon gjorde ett jävligt bra jobb. Ja, jag önskar att vi kunde ha skippat alla bråk och att jag hade vetat det jag vet nu och kunnat sitta och prata med henne och förstå henne. Men den chansen är borta. Vila i frid Farmor!
Och förrutom det så har jag druckit 3 dagar i rad (dock inte idag) och ångesten är stor. Jag har gett upp på grabben och tog bort nummer, sms, facebook, allt, innan jag åkte till Nypan. Det är svårt... för jag hade bygt upp hela mitt liv runt honom. Jag har inga vänner kvar, ingenting, bara honom, men det fungerar inte överhuvudtaget längre. Jag älskar honom från hela mitt hjärta men det räcker inte. Förhållandet blev destruktivt och har varit det längre. Det känns som att det blir värre för varje dag vi har kontakt. Det är så j*vla sorgligt bara.
The problem is women think that he will change, he won't. And men make the mistake of thinking she will never leave, she will.
Och jag som redan sitter i en 'medelålderskris' utan en enda aning om vad jag ska göra med mitt liv och vart jag är påväg, 20 år och har en exstensiell (st?) kris, efterblivet faktiskt. Men ni måste förstå att jag har pundat bort min tonår, kuggat gymnasiumet (tre gånger -.- ), stuckit ifrån mitt hem och flyttat långt åt helvete utan vänner här (och tydligen inte pojkvänn heller), har inte ett skit att göra på dagarna, går upp i vikt... aa, ni förstår.
Det är dystert bara, grått och äckligt.
Peace!